Efter andra världskriget stod det klart för studentnationerna och kåren att bostadssituationen höll på att bli akut. Antalet studenter ökade mycket snabbare än det byggdes bostäder. År 1950 fanns drygt 5000 studenter inskrivna på universitetet. 1959 var siffran 9600, fem år senare 16 500 studenter och 1969 hade siffran ökat till 24 000! Detta sammanföll med de s.k. rekordåren då svensk industri gick på högvarv, inkomsterna steg snabbt, den offentliga sektorn expanderade och universiteten nästan exploderade av den starka tillströmningen av studenter. Detta gjorde förstås att bostadssituationen blev mycket ansträngd för Uppsalastudenterna.

Redan i början av 1940-talet hade studentkåren börjat planera för en storskalig utbyggnad av bostäder vid Rackarbergshöjden där mark fanns tillgänglig. Där byggdes Studentstaden 1951–53 efter ritningar av Artur von Schmalensee som 1947 vunnit en arkitekttävling om området med sitt förslag Lugna gatan. 1959–65 fortsatte kåren med utbyggnaden av Rackarbergsgatan.

Även studentnationerna planerade för bostadsbyggande. Norrlands nation gick samman med Stockholms och Gästrike-Hälsinge nationer och skickade en begäran till Uppsala stad, som var markägare, om att få förvärva tomtmark på Karlsroområdet sydväst om Studentstaden för att där uppföra både s.k. kategorihus för ogifta studenter med korridorsystem och familjehus med lägenheter för gifta studenter.

Begäran gav resultat. Stadsplan upprättades av stadsplanearkitekt Sven Jonsson. När Jonsson kort därefter slutade på stadsarkitektkontoret och öppnade eget kontor anlitades han även som arkitekt för bostadshusen. För den utvändiga miljön svarade trädgårdsarkitekterna Sven A. Hermelin och Inger Wedborn.   (utdrag ur Kulturmiljöutredning av Johan Dellbeck 2016-03-04)